Flyttning av askan från en nära anhörig, från en befintlig urna till en ny
I den virvelstorm som du hamnar i efter ett dödsfall – särskilt om det är oväntat – vill du inte behöva leta länge efter olika alternativ. Och så kan det hända att du först senare inser att du inte har valt den urna som ger dig tröst eller som passar den avlidne.
Stilfulla, smakfulla urnor kan spela en lindrande roll i sorgprocessen och hjälpa till att minnas en älskad person i lugn och skönhet. En vackert utformad urna är mer än ett föremål, den är ett tröstande minne av en älskad person.
Vissa människor väljer därför att leta efter en ny urna för att ersätta den befintliga och ge askan från sin kära en ny, vacker destination.
Karolien, medgrundare av Artemis , valde också att nästan tio år efter sin mammas plötsliga bortgång leta efter en ny urna och flytta askan. Nedan kan du läsa hennes berättelse.
En ny urna för min älskade mamma
”Det är tio år sedan nu. Tio år efter den chockvåg av akut hjärtsvikt som tog min mamma (då 59 år) från oss. Jag var helt oförberedd på detta. Ingen var det förresten. Varken min pappa eller min familj. Det var för tidigt. Alldeles för tidigt.
Under större delen av den tiden förvarades min del av hennes aska säkert i en urna, placerad i ”skåpet med lejonhuvudena”. Det är ett speciellt skåp som jag fick med mig hemifrån efter vårt bröllop, och där benen på framsidan är konstfullt graverade med lejonhuvuden i trä. Det kändes också bättre att inte varje dag i ett obevakat ögonblick konfronteras med urnan, och känslan skulle väl avta så småningom.
Den första urnan var inte väl genomtänkt, utan valdes halvhjärtat, i en rusning av växande sorg och tystnad, utsedd i en vitrinskåp hos begravningsentreprenören. Varje gång jag såg denna urna stå på hyllan i vårt skåp, omgiven av lådan med "gratulationskort för alla tillfällen", den flätade syskorgen och påsen med resterna av ull, visste jag att detta var en situation som inte stämde.
Först senare insåg jag att det var urnan själv som inte kändes rätt. Den gav mig ingen tröst och var inte något som min mamma själv skulle ha valt. Det kände jag väldigt starkt.
Under förra året kom plötsligt det vändpunkt som signalerade att sorgen hade blivit tillräckligt liten och lämnade utrymme för att leta efter en annan urna. Väl genomtänkt. En som utstrålade tröst och samtidigt hopp. En som var kärleksfullt handgjord och hade rätt nyans av naturmaterial. En som inte omedelbart sa ”jag är en urna, se min sorg”. En med stil. En som samtidigt var diskret och som man inte skulle vända sig bort från med rädsla.
Denna nya urna har nu fått en plats i vårt vardagsrum. Ibland med mammas fotoram bredvid, ibland med ljus, och som nu, på födelsedagen, bredvid en vas med några kvistar av videkattspikar som min man har plockat. En mycket varmare omgivning än i skåpet med lejonhuvudena.
Det har gått tio år, men det var den tid som behövdes för att möjliggöra en vacker vändning och acceptans.